Hej alla! (skrivet 18 juli, ej haft nät å inte kunnat ladda upp tidigare)
Detta kommer likna inlägget jag skrev för ett par månader sedan med en blandning av tankar, iakttagelser och lite mer personliga bekännelser. Inlägget kommer kanske inte vara helt strukturerat, ej heller vackert färgglatt med bilder. Sista styckena kommer att handla lite om hur resan är planerad framöver och innan dess kommer det jag kallar för ”känslocollage”.
Saker jag saknar när jag reser – blingbling smycken! Stora smycken med mycket glitter! Push-up-bh … Av säkerhetsskäl håller jag både smycken och sex-appeal lite låg när jag är ensam på resande fot men åh vad jag saknar att känna mig riktigt uppklädd igen! - och så saknar jag kalles kaviar!
När jag mellanlandade i Texas strömmade countrymusik ur högtalarna... hahaha så rätt!
Oh my god... på engelska kallas jag Ma'm...... Ma'm? När blev jag ma'm och inte längre Miss?? Ser jag gift ut? Ser jag gammal ut? Omg... Åldersnojja!
Det är en väldig frihet att resa in i ett land utan utresebiljett. När jag känner för det så tar jag mitt pick och pack och drar vidare. Att vara en backpacker är en typ av frihet som passar mig väldigt bra! Jag känner att jag är anpassningsbar, flexibel och njuter av friheten. Denna resa har verkligen utmanat mitt kontrollbehov på plan jag inte ens visste att jag hade ett kontrollbehov. Det har varit väldigt utvecklande att bara släppa taget och se vad som sker, utan att försöka förutse varenda liten eventualitet.
Ett litet restips: Ta nattbuss eller nattflyg för att spara in på boendekostnad den natten.
På kryssningsskeppet i Galapagos lyckades jag överraska en man från USA. Han var mäkta förvånad över att en ung polsk-svensk tjej har en spellista med countrymusik. Jag tycker om när folk blir imponerade/förvånade
Ofta när jag möter andra resenärer delar vi information om vad för typ av resa vi gör, hur det kommer sig att vi är på den plats där vi nu mötts. Jag berättar om min resa, att jag reser jorden runt 1 år. Ibland får jag reaktionen ”oh you're lucky”. Lycky? Njae. Det tar jag nästan som en förolämpning. Lucky hade varit om någon klappat mig på axeln på stan och gett mig resan. Lucky hade varit om jag råkade hitta ett presentkort på jorden-runt-resa i cornflakespaketet. Jag har arbetat hårt för att genomföra denna dröm. Det kan verka som lätt för utomstående som tittar på det – och jag säger inte att jag lidit – men... vaddå lucky? Drömmar som denna händer inte av sig själva. Man måste arbeta för dem. Det kan absolut ha verkat lätt och jag kan väl erkänna att jag överlag har det ganska lätt på många plan i livet – men det är ju ofta till följd av att jag lagt en bra grund som jag sedan kan glida fram på. Jag själv. Jag. Jag bestämde mig aug 2015 att jag skulle resa. 1 okt 2016 satt jag på ett flygplan till Mexico. Jag bestämde mig och det tog mig drygt ett år att få allt i ordning för att åka. Jag kommer även ha en del pengar över när jag kommer hem då jag kortat ner vissa delar av resan, vilket är jättebra, för det är överlag inte rekommenderat att komma hem till 0 buffert...
När jag lämnade Stockholm lämnade jag inte bara platsen utan även några av mina egna spöken. Jag hade, precis som många andra, några dumheter i bagaget och det är skönt att få en ordentlig paus från det livet och komma hem när eventuella upprörda känslor lagt sig. Jag tror och hoppas att jag i vissa fall kan få en andra chans där jag gjort bort mig och/eller att det var så länge sedan nu så folk har gått vidare med andra prioriteringar och inte bryr sig längre. Mycket i mitt liv handlar om att arbeta FRAMÅT! Utvecklas, utmanas. Utmanas igen och via det utvecklas. Jag är verkligen inte perfekt på något plan men jag är SÅ STOLT över SÅ mycket jag åstadkommit, bidragit till och givit min omgivning och mig själv. Jag ser fram emot så otroligt många fler härliga stunder där jag kan känna den positiva vågen av härlig glädje och tillfredsställelse skölja genom min själ.
När jag åkte kände jag även att jag ville fly lite. Inte nödvändigtvis från jobbiga personer (väldigt få i min omgivning) men från känslan av att vara lite ”fast”. Jag har gjort det till en konst att inte ha för mycket rutin i mitt liv. Att jobba på 4-7 olika jobb, minst 2 arbetsplatser / vecka, variera mina intressen och frititdsaktiviteter och gå på nya kurser är verkligen inte liv som jag normalt känner mig ”fast” eller ”låst” i. Men ändå så har jag ju på något plan varit just låst. Livet...gå till jobbet, anordna event, träffa vänner. Det är allt toppen – ett liv jag trivs väldigt bra med.. men jag kände att det var läge för en paus. Även folk som har allt de önskar kan behöva omväxling!
Nu efter drygt 9mån resa känner jag att pausen har gjort sitt jobb. Jag längtar nu hem :) Det gör mig varm inombords att längta hem. Jag ser fram emot att träffa mina vänner igen, jag ser fram emot att sporta, klättra, cykla enhjuling, spela brädspel. Jag ser fram emot att anordna event och jag ser fram emot att göra bort mig. Jag saknar min härliga vardag!
Som vissa av er kanske har märkt så har jag börjat röra på mig lite snabbare nu. Det finns flera anledningar till detta. Först och främst så var de viktigaste delarna av min jorden-runt-resa Centralamerika och Galapagos. Där ville jag ta det lugnt, insupa allt jag kunde och bara ge de platserna den tid de behövde. Jag ville lära mig om kultur, prata spanska och uppleva natur jag aldrig sett innan. Dessutom fick jag ju en fotskada tidigt på resan som fördröjde mig ca 2mån, då jag knappt kunde göra något alls. Denna har jag inte haft nämnvärda besvär av sedan 25dec – och efter det kom jag sedan igång igen med att röra på mig lite snabbare.
Som jag nämnt i ett par inlägg nu så börjar jag längta hem. Inte på ett ”gnäll – jag – vill – hem”-vis utan på ett mer ”jag vill fortsätta leva mitt liv”-vis. Trots att jag känner att livet såklart går framåt även när jag reser så känner jag inte att jag arbetar mot några långsiktiga mål på resan. Jag har några mål som ligger längre fram i horisonten mot vilka jag inte arbetar nu när jag reser – och det är helt okej! Jag uppfyller andra drömmar. Men nu börjar jag sakna att blanda kortsiktiga med långsiktiga mål i vardagen.
Det jag saknar mest under resan just nu är något jag nämnt tidigare – känslan av sammanhang. När jag är en del av en volontärgrupp så får jag lite av känslan av sammanhang, att höra till en grupp med ett gemensamt mål, men så reser den ena eller den andra iväg och så kommer någon som jag inte alls går bra ihop med. Eller så reser någon som stod mig nära iväg och jag känner mig lite smått ensam en stund igen.... När jag inte jobbar som volontär finns den där känslan av sammanhang knappt alls. När jag endast turistar och upplever och stannar kanske 1v per plats så blir det emellanåt väldigt ensamt. Jag hinner inte lära känna någon direkt på plats, det finns ingen direkt att dela tankar och aha-upplevelser med.
En annan saknad under resan är känslan av intellektuell stimulans. Kort sagt – min hjärna får inte jobba. Allting är tämligen enkelt så att säga. Det är inte komplicerat att boka flyg, checka in på hostel, akta sig för drogerna, åka på turisttur och planera maten ekonomiskt. Visserligen har jag mötts av flera utmaningar under resans gång, både fysiska och mentala men vissa av dem har jag nu lärt mig att behärska eller möta på ett bra sätt så de är inte längre utmaningar. Ett bra exempel är att jag i början behövde lära mig att vara själv med mina tankar. Från Sverige är jag van vid att kunna dela stunder och tankar med personer i min omgivning, det fanns alltid någon online som jag kunde bolla en tanke med om jag ville. När jag reser själv finns inte alltid någon att dela tankarna med. I början var detta utvecklande och en trevlig utmaning medan det nu mest ger mig tristess. Jag har nu rest i över 9 månader och har hunnit älta mitt liv, mina misstag, mina glädjeämnen, hur jag vill utvecklas som person. Jag har hunnit tänka alla de där tankarna som i ett mer stressigt liv blev placerade i ”senare”-facket i hjärnan och jag har även hunnit hitta nya tankebanor och tankesätt bland mina nervändar. Nu känner jag inte att jag får ut mycket av att vara själv - alltså ensamheten i sig är inte givande för mig längre.
Jag har kommit in på två utbildningar som jag planerade läsa under tiden jag reser, för att väcka hjärnan till liv lite (Internationella masterprogrammet i integrerad hälsovetenskap och programmering i c++) men känner att det inte räcker. Vidare märker jag att min hjärna inte behövt arbeta på ett tag så nu har den börjat snooza allt mer. Jag som tidigare varit en idéspruta kan nu ha svårt att komma på något att göra. Jag lägger alltmer tid på att kolla på netflix på rummet istället för att gå ut och upptäcka – helt fel! :)
Att volontärarbeta på hostel lockar inte längre då jag känner att jag kan det där nu och andra volontärarbeten kräver oftast minst att man stannar 1månad, vilket jag inte längre känner att jag vill göra på varje plats.
Om resande nu inte längre skänker mig vad det gjorde i början så kan jag lika gärna börja röra mig hemåt! Sagt och gjort!
Jag känner fortfarande en väldig glädje i att resa och jag älskar fortfarande de absolut flesta minuterna av resan, men jag känner att kärleken för denna del av livet är som en låda med bomullstussar som så småningom kommer ta slut. Jag vill gärna att de inte tar slut förrän jag är hemma och lådan är fylld av nya anledningar av kärlekstussar att plocka och strö omkring mig.
Jag har nu gjort en tydlig plan för resten av min tid och kommer att avsluta jorden-runt-resan på 1 årsdagen dvs 1oktober. WOW. Jag kommer att ha rest runt tellus i ETT ÅR. 12 månader. 365 ½ dag! Wow. Wow? Wow. Jag är imponerad! Har fortfarande svårt att förstå att det är JAG som gör denna resa.
Med detta inte sagt att jag inte tycker om att resa längre! Såklart jag gör! Jag bara känner att jag provat MASSOR och upplevt MASSOR och valde ett par stopp till att haka i på vägen hem, men sedan sparar jag en hel del till senare i livet. Senast imorse var jag och sex kopmisar och tittade på pingvinerna i näheten av godahoppsudden här i sydafrika. Alltså – det om något får mig att känna glädje i mitt resande!
Eftersom jag kommer att börja jobba hårt så fort jag kommer hem (åh- saknat mina jobb och mitt företag!) så passar jag på att nu göra kortare stopp, utan volontärarbete samt med lite högre standard, varav två riktiga semestrar på hotell, då de delarna motsvarar 2017 års sommarsemester.
Så – resplanen från och med nu ser ut som följer. I förra inlägget fick ni veta att jag lämnade Taiwan och flög till Dubai. Efter Dubai tog jag en veckas ”semester” på ett lyxhotell i Giza, Egypten. I skrivande stund är jag i Sydafrika, Kapstaden. Härifrån kommer jag att åka på en grupptur genom Sydafrika och norrut till Zimbabwe. Turen avslutas i Victoriafallen varpå jag flyger till Azorerna för lyxsemester igen hihi. Efter att ha varit på Azorerna tar jag en kort sväng till Stockholm och hämtar upp 9 vänner och så drar vi alla tillsammans till Kiev, Ukraina vilket är denna jorden-runt-resas sista stopp. Flyget landar sedan på Arlanda den 1 oktober 2017 och cirkeln är sluten.
Många av er undrar...vad hände med Tony..?? Hehe.. Well.. Vi råkade ju gå å bli duktigt förälskade...så... mot slutet av oktober ser jag fram emot att välkomna honom i det som ska omvandlas till att bli vårat gemensamma hem i Stockholm. Alltså – han flyttar till Stockholm och vi ska se om vi fungerar tillsammans på ett mer seriöst plan. Glädjen är enorm för oavsett hur det går för oss som förhållande så är han utan tvekan en underbar man och jag står kvar vid det jag sagt tidigare – jag är otroligt lyckligt lottad som fått träffa honom och tillbringa tid med denna hjälte! <3
När jag åter kommer till Stockholm 1 oktober 2017 så kommer jag att i mitt liv ha besökt 50 länder exakt. Tufft. Den listan kommer såklart att utökas hehe. Men det är ingen brådska. Jag ska passa på att njuta av livet i Stockholm. Med er. Med familj och vänner.
Många många kramar från mig och pingvinerna!
